HANS WESSMAN (urmakare i Stockholm 1787-1805) & FREDRIC LUDVIG RUNG (kunglig hovciselör 1779, gördelmakarmästare 1788) tillskrivna monteringar, så kallad "Pendule portique", högklassigt sengustavianskt stockholmsarbete, urtavlan signerad Wessman Stockholm.

Fotplatta, postament och obelisker av Blybergsporfyr tillverkade vid Elfdahls Porphyrverk, monteringar i matterad och polerad brännförgylld brons, fotplatta på klotfötter, pollare med kedjor, postamentens fronter med emblem av troféknippen, obelisker med krönande klot, urhus på konsoler, urtavlan emaljerad med arabiska siffror, krönt av postament med stående vestal, hel- och halvslag, nyckel och pendel medföljer, höjd 44,5, 31,5 x 11,5 cm

LITTERATUR: Elsebeth Welander-Berggren: Porfyr - den kungliga stenen, Stockholm 2016, sidan 82f & 125, nr 60, jämför mycket snarlik bordspendyl

Utan tvekan är denna typ bordspendyl en unik skapelse inom svenskt konsthantverk från 1700-talet, den utgör ett tydligt exempel på den inhemska tillverkning som snabbt kom till stånd i spåren av slottsbyggnadsprojektet i Stockholm. Här får vi ett konkret bevis på de svenska hantverkarnas skicklighet. Den raffinerade kombinationen av den vackra Blybergsporfyren tillverkad vid Elfdahls Porphyrverk och de högklassiga bronsmonteringarna skapar en utsökt balanserad helhet av internationellt jämförbara mått.

Under den sengustavianska eran skapades några av de mest högklassiga brännförgyllda föremålen någonsin. Den inhemska tillverkningen var hantverksmässig och i korta serier som ofta var unika beställningsarbeten, medan parisverkstädernas produktion var mer omfattande och av mer varierande beskaffenhet. I Sverige var de dyrbara bronserna förbehållna det absoluta toppskiktet inom kungahuset och högadeln. Kostnaderna för att låta tillverka brännförgyllda föremål var hög både ekonomiskt och för dem som utförde den farliga processen att förgylla med kvicksilver.

Förekomsten av porfyr i Älvdalen uppmärksammades under 1700-talets första hälft, men det skulle dröja ännu ett drygt halvsekel innan produktionen vid Elfdahls Porphyrverk skulle sättas igång. Genom riksrådet Nils Adam Bielke påbörjades teckningen av andelar i verket. Anledningen till detta initaitiv var ursprungligen de fattiga förhållanden som dalasocknarna upplevde kring Älvdalen. Missväxtåren 1772 och 1773 hade slagit hårt mot den prövade befolkningen och tanken på att låta bearbeta den naturliga förekomsten av porfyr tog form som ett försök att skapa förutsättningar för en utkomst. 1787 presenterades den första vasen som tillverkats av svart Rånnäs-porfyr, för Gustav III, för att väcka kungens intresse för verkstadsprojektet. Vasen framställdes i Eskilstuna under ledning av Eric Nordvall, han skulle sedermera konstruera och bygga upp porfyrverket i Älvdalen.

Genom intresset för antikens konst under den gustavianska eran och de Grand Tour resor som genomfördes av såväl Gustav III, som adelsmän och konstnärer, fanns en utmärkt plattform för porfyrutvinning och tillverkning i landet. I styrelsen för Elfdahls Porphyrverk återfanns många namnkunniga personer; Carl August Ehrensvärd, Louis Masreliez och Johan Tobias Sergel samt Gustav III:s konstagent i Italien, Carl Fredrik Fredenheim. Initialt var tillverkningen mycket begränsad och ekonomiskt inte alls den framgång som man förväntat, porfyren var hård och svårbearbetad, vilket krävde mycket tålamod och ekonomiska resurser.

Hans Wessman, född 1736, var troligen gesäll vid urmakaren Nils Bergs verkstad i Stockholm. Wessman omnämns i Hallrättsberättelsen som urmakare 1765 men erhöll burskap som urmakare först 18 oktober 1787. Vid hans verkstad var sex personer sysselsatta 1795. Wessman är representerad vid bland annat Kungliga husgerådskammaren, Nationalmuseum och Nordiska museet. Ett antal så kallad "Pendule portique", med porfyr och brännförgyllda monteringar attribuerade till Fredric Ludvig Rung, finns bevarade i offentliga samlingar.

Fredric Ludvig Rung föddes den 20 juli 1758 i Stockholm och var son till gördelmakaråldermannen Fredrik Rung och hans maka Anna Sophia Weser. Sannolikt fick Rung sin första praktiska skolning i faderns verkstad, men förmodligen bör de verkstäder som var knutna till slottsbyggnadsprojektet i Stockholm ha varit ett naturligt inslag i Rungs utbildning. Omkring 1780 startade Rung sin utländska studieresa, som tog honom till Tyskland, Holland, Frankrike och avslutningsvis England. Han beskriver själv mycket förnöjd sin parisvistelse: "med tillträde och tillfälle att hos den förnämsta konstnären i denna genre, oavbrutet i 3ne års tid fullfölja mina kunskaper". I samband med Gustav III:s besök i Paris 1784, erhöll Rung en resepension av kungen för att kunna fortsätta studierna.

Åter i Sverige 1787 fick Rung beställningar av kungen för bland annat inredningen av paviljongen vid Haga. Hans mest kända arbete, ett par appliquer i stort format, levererades 1791 till biblioteket i kungens paviljong. Med utgångspunkt från Louis Masreliez ritning för rummet skapade Rung ett mästerverk inom svensk bronsgjutning. Genom sin internationella stil och ypperliga kvalitet blev Rung flitigt anlitad av kungahuset, han var de facto den första riktigt namnkunniga svenska mästaren inom sitt skrå och blev viktig för den fortsatta utvecklingen inom brännförgyllda bronser.

Smärre nagg, urtavlan med retuscher, pendeln sannolikt ej ursprunglig. SAV garanterar ej funktionen.

Nyckel/nycklar finns.