JOHAN TOBIAS SERGEL (1740-1814) tillskriven: Flodgud, inskriberad med blyerts S, terrakotta.

Efter Giambolognas flodgud Eufrat, basen med fragment av pappersetikett, höjd 42,5, 40 x 31,5 cm

EXPERTIS: I samarbete med Alexandre Lacroix, Cabinet Lacroix Jeannest, Paris

PROVENIENS: Sannolikt ur skulptören Johan Tobias Sergels kvarlåtenskap, i hans bouppteckning från 12 maj 1814 upptas "1 Figur, FlodGud, af bränd lera", i förmaket på Sponga herrgård, Ärila socken, Södermanland
Förvärvad av nuvarande ägare i samband anonym försäljning av kvarlåtenskap på auktion 2023

LITTERATUR: Georg Göthe: Johan Tobias Sergels skulpturverk, Stockholm 1921, sidan 39, avsnitt kring Sergels signaturer; plansch 12, jämför Jupiter och Juno i terrakotta; plansch 67, jämför Den Farnesiske Herkules, signerad I.SERGELL
Oscar Antonsson: Sergels ungdom och romtid, Stockholm 1942, sidan 154, jämför Milon utförd i terrakotta av Sergel; sidan 207, avseende Giambolognas påverkan; plansch 12, jämför modelleringen av trädstam i Merkurius och Psyke; plansch 14 & 15, jämför behandlingen av muskulatur i Tobias med fisken; plansch 20, jämför detalj av pikturen i Sergels egenhändiga signatur på Faunen
Ragnar Josephson: Sergels fantasi, förra delen, Stockholm 1956, sidan 152ff, bild 156f, jämför Milon utförd i terrakotta, sidan 271, text samt bild 380, avsnitt om flodguden
Nordén Auktioner, Konst och antikviteter, höstauktionen 1997, nr 276, Milon bryter sönder eken, terrakotta, av Johan Tobias Sergel
Magnus Olausson & Eva-Lena Karlsson ed.: Sergel och hans romerska krets - Europeiska terrakottor 1760-1814, Stockholm 2004, sidan 46ff, artikel om Sergel och terrakottan; sidan 108, jämför tork- och bränningssprickor på skulpturen Akilles och kentauren Chiron; sidan 188 & 196, jämför bild och text om Herkules Farnese

OTRYCKTA KÄLLOR: Svea Hovrätt, Adliga bouppteckningar, SE/RA/420422/01/E IX b/195 (1814), bildid: C0100803_00122, avseende Johan Tobias Sergels bouppteckning, i förmaket på Sponga, upptas "1 Figur, FlodGud, af bränd lera 4"

JÄMFÖRANDE MATERIAL: River God (The Virile Age; The Euphrates), Giambologna, terrakotta, omkring 1575, i RSID Museum of Art, Providence, inventarienummer 44.674, höjd 48,3, 43.5 x 31.8 cm,
https://risdmuseum.org/art-design/collection/river-god-virile-age-euphrates-44674
Un Fleuve, tillskriven Jean-Jacques Caffieri, förmodad studie i terrakotta till receptionsstycket, i Louvren inventarienummer RF 2669, höjd 19, bredd 13, djup 16 cm,
https://collections.louvre.fr/en/ark:/53355/cl010094608
Un Fleuve, Jean-Jacques Caffieri (1725-1792), marmor utförd 1759, i Louvren inventarienummer MR 1773. Receptionsstycke till Akademien 28 april 1759 och utställd vid Salongen samma år, nr 133. Gipsmodell godkänd 30 juli 1757 och presenterad vid Salongen 1757, nr 148, https://collections.louvre.fr/en/ark:/53355/cl010091972
Un Fleuve, Jean-Jacques Caffieris art, marmor, i Louvren inventarienummer CH M 52, höjd 52, bredd 38, djup 46 cm, https://collections.louvre.fr/en/ark:/53355/cl010095069

Denna nyupptäckta skulptur föreställande en flodgud är sannolikt densamma som upptogs i konstnären Johan Tobias Sergels bouppteckning från Sponga den 12 maj 1814 och som sedan dess varit försvunnen i över två sekler. Av förteckningen framgår att man i förmaket på Sponga herrgård möttes av Sergels mästerverk Otryades, modellerad i terrakotta 1779, vidare Faunen, också utförd i terrakotta 1770, samt en Flodgud i samma material. Övriga skulpturer i terrakotta återfanns i "Stora Atelier" och "mindre atelier". Tack vare ett framsynt ingripande från ämbetsmannen Fredrik Samuel Silverstolpe, som efter en karriär som diplomat blev chef för Överintendentsämbetet 1813–1836 och chef för Kongl. Museum, säkrades ett flertal nyckelverk ur Sergels produktion. Samlingarna i Kongl. Museum skulle senare bilda grunden för Nationalmuseum.

Professor Ragnar Josephson skriver, i sin monografi Sergels fantasi: "Sergels plastiska skisser är till stor del bevarade. Förtjänsten är Fredrik Samuel Silverstoples som efter Sergels död föreslog den 27 juni 1815, att staten måtte inköpa alla skulptörens modeller i bränd lera eller vax. Det fanns trettioen sådana pjäser. Motiveringen är märklig. Dessa modeller är 'af så mycket högre intresse för konsterne, som de dels äga alt det uttryck artistens egen hand kan ensam gifva åt arbetet, dels aldrig varit lemnade till afgjutning eller ens blifvit afformade, dels änteligen varit af konstnären sjelf så värderade att han för intet pris skulle hafva dem afyttrat'. Det är första gången i svensk konst- och museihistoria som en konstnärs skisser blivit så högt skattade och så omsorgsfullt omhändertagna av det allmänna."

Vid en jämförelse med Nationalmuseums befintliga verk från statsinköpet 1815 och bouppteckningen framgår att alla skulpturer i terrakotta köptes in förutom flodguden, vars vidare öden därefter höjts i dunkel och gäckat konsthistoriker. Ragnar Josephson skriver: "Slutligen finns i hans skissbok en teckning i Puget-stilen. Då vi vet att han modellerat en flodgud, som fanns efter hans död i hans Stockholmshem, men nu är förlorad, kan misstänkas att den tillkom i Paris." I värderingen av lösöret framgår att Otryades och Faunen sattes i 15 riksdaler medan Flodguden fick en försiktigare värdering om 4 riksdaler, dock kan det ställas i relation till terrakottareliefen Herkules Farnese vilken också åsatts 4 riksdaler.

Inspirationskällan till Flodguden är den flamländsk-italienske skulptören Giambolognas flodgud Eufrat, utförd i terrakotta omkring 1575, som modell för den monumentala Havets fontän i Boboli trädgården, Florens. Giambologna skulpterade den slutgiltiga versionen av fontänen i marmor där flodgudarna Eufrat, Gagnes och Nilen sitter nedanför Neptunus, på uppdrag av storhertigen Cosimo I de' Medici, vars son Ferdinando I de' Medici grundlade Villa Medici i Rom. Konsthistorikern Oscar Antonsson konstaterar i sin bok Sergels ungdom och romtid, att Sergel tagit starka intryck av Giambolognas manieristiska skulpturer, på samma sätt som antikens formvärld öppnade sig genom spektakulära samlingar av romersk skulptur och inte minst de arkeologiska genombrott som gjorts genom utgrävningar under 1700-talet i Italien.

Sergel hade erhållit ett statsstipendium 14 oktober 1766, för att resa till Italien och förkovra sig i landets rika arkitektur, skulptur och måleri. Mellan åren 1767–1778 vistades han i Italien varefter hemresa gick via Paris och London, innan han var åter på svensk mark sommaren 1779. Under perioden 1768-1774 konciperades i princip samtliga Sergels romerska skulpturverk i en följd, där terrakottan intar en särställning under hans år i Italien. Ragnar Josephson skriver: "Det fanns ingen ugn för bränning vid Konstakademien då, liksom det inte finns någon än i dag. I Rom lärde sig Sergel italienarnas metod att bränna den därtill lämpade italienska leran; terracottan var originalverket och bevarade den modellerande handens alla nyanser, vilket inte gipsavgjutningar gjorde."

Ett av Sergels tidigast bevarade verk från Italien är skulpturen Milon i terrakotta, som har beröringspunkter med den franske skulptören Edme Dumonts receptionsstycke, Milon de Crotone, utförd i marmor 1768 (Louvren inventarienummer MR 1839). Sergels Milon ingick i samlingarna på Huseby bruk och hade enligt uppgift förvärvats av professor George Stephens på 1840-talet från konstnären Egron Lundgren. Skulpturen såldes 1997 via Nordéns auktioner i Stockholm. Till skillnad mot Flodguden så är Milon mera skissartad men ansluter likväl med samma kraftfulla uttryck i den genomarbetade manskroppen och dess muskelstyrka. Flodguden förhärligar människokroppen, ett nyckelintresse för humanismen, balanserande på en fot skapar figuren ett intryck av överdriven fysisk styrka. Bland Sergels kvarlåtenskap fanns också högreliefen Herkules Farnese från omkring 1770, vilken som nämnts värderades till samma belopp som Flodguden. I den tredimensionellt modellerade terrakottareliefen framträder den mytiske Herkules med all sin råstyrka förmedlad genom Sergels formkänsla och anatomiska kännedom. Gemensamt för Milon, Herkules Farnese och Flodguden är att alla är utförda under den tid då Sergel skapade stor fri skulptur, där i princip alla föregicks av kopiering av antik skulptur.

Giambologna inspirerade inte bara Sergel under 1700-tal, även den franske skulptören Jean-Jacques Caffieri visade en gipsmodell betitlad Un Fleuve på Salongen i Paris 1757 (nr 133), vilken också utfördes i marmor som hans receptionsstycke till Akademien 28 april 1759 och visades på Salongen samma år (nr 148). Caffieri som under åren 1749-1753 varit stipendiat vid Villa Medici, hade uppenbarligen sett Giambolognas flodgud och gjort en egen variation som återfinns i samlingarna på Louvren. Värt att notera i sammanhanget är också ytterligare en marmorskulptur i Louvren, också betitlad Un Fleuve, och attribuerad till Caffieris manér. Skulpturen har ett uppenbart släktskap till auktionens terrakotta av Flodguden och Giambolognas flodgud Eufrat. Vid hemresan från Italien vistades Sergel några månader i Paris år 1778, här sammanträffade han med akademiens direktör Jean Baptiste Marie Pierre som gav Sergel komplimanger för hans Faun och uppmande honom att göra ett receptionsstycke till den franska konstakademien. Ämnet som Sergel valde var Otryades, som förevisades för akadmiens styrelse i en gipsavgjutning efter den modellerade terrakottan. Bland ledamöterna fanns flera av samtidens namnkunniga konstnärer och skulptören Caffieri, vilka antog Sergel som agrée vid den franska akademien.

Ett gemensamt drag för många av Sergels terrakotta skulpturer är bränningsdefekter som ett resultat av de svårkontrollerade bränningsugnarna som leran brändes i, Sergel skriver själv i korrespondens att han alltid arbetade med finkorning romersk lera, som han vant sig vid med under stipendietiden i Italien. Vidare armerades skulpturerna med smida järntenar för att ge stadga åt den massiva leran, vilket framgår av skador på Flodguden och Milon men även röntgenbilder av skulpturen Germanicus i Nationalmuseum, Stockholm. Några av de bevarade terrkottorna på Nationalmuseum är egenhändigt signerade av Sergel i leran, exempelvis Faunen och Herkules Farnese, vars piktur påminner om Flodgudens inskriberade S i blyerts. Georg Göthe skriver kring signeringen av Sergels porträtt: "Hans vanligaste signaturer var 'Sergel' med eller utan ett efterföljande 'f'(ecit) samt årtalet. Men även andra signaturer förekomma, i synnerhet under äldre perioden: 'S', 'I S', 'I S' i monogram, 'I T S', 'S-l', 'J. Sergell', 'J.T. Sergel'.".

Bränningsdefekter, äldre skador och lagningar, vänster fot och arm samt trädstam saknas, färgstänk.