MATHILDE WIGERT-ÖSTERLUND. Komposition med klocka, Kompositioner - dubbelsidig i blandteknik.

MATHILDE WIGERT-ÖSTERLUND
1873-1943
Komposition med klocka
Signerad och daterad M. W. Ö. 1935, blandteknik/ collage, 31 x 24 cm.
Kompositioner - dubbelsidig
Signerad både fram och baksidan M.W. Ö., blandteknik/collage, 31,5 x 24 cm respektive 30,5 x 23 cm.

PROVENIENS
Gösta Björklunds samling
Familjen Hansson Samling, Uppsala

Ingår i tema-auktionen Kvinnliga konstnärer
Internationella kvinnodagen 8 mars.

Mathilde Wigert-Österlund föddes i Jönköping 2 maj 1873. När hon var tolv år flyttade familjen till Stockholm. Båda föräldrarna var lärare i franska och hemmets kulturella inslag bestod främst av litteratur och musik. Även om konsten inte var så framträdande i hemmet, så fanns i bekantskapskretsen konstnären Arvid Mauritz Lindström och hos honom i Engelsberg skulle Mathilde så småningom under flera år återkommande vistas och då utföra ett antal landskapsmålningar.

Under åren på Konstakademien 1896-1902 tillhörde Ivar Arosenius Mathilde Wigert-Österlunds umgängeskrets och till hennes närmaste vänner bland de kvinnliga eleverna hörde Anna Cervin och Eva Béve. På Akademien träffade Mathilde också sin blivande make, konstnären John Österlund. Paret gifte sig 3 februari 1906. Bröllopsresan gick, mitt i vintern, till Björkö, där de nygifta skulle få sitt första hem hos ett annat konstnärspar, Gunnar Hallström och Signe Löfgren-Hallström, vilka var goda vänner till John och Mathilde. Senare samma år begav sig paret Österlund ut på en studieresa i Europa, som varade i nästan ett och ett halvt år. På hösten 1906 deltog de i den svenska avdelning som fanns i anslutning till Salon d’Automne i Paris detta år. Bland de övriga deltagarna på denna avdelning fanns också Axel Törneman och Mathildes vän Ivar Arosenius. Recensenten Etienne Charles lyfte i sin recension av utställningen fram Mathildes ”Les bouleaux (Björkarna)” som ett verk som han ”icke skola glömma”. Det är onekligen intressant när man inser att det på själva huvudutställningen samtidigt visades banbrytande, fauvistiska verk av namn som Jean Metzinger, Robert Delaunay och Henri Matisse, samt inte mindre än tio målningar av Paul Cézanne.

Väl hemma i Sverige kom paret Österlund att bosätta sig i Uppsala. Efter att först, för en tid, ha tagit över Bruno Liljefors gamla ateljé i Kvarnbo, strax utanför Uppsala, flyttade man så småningom in till staden, där deras hem på Geijersgatan sedan utgjorde en centralpunkt för tidens kulturella kretsar. Mathilde Wigert-Österlund fick en mycket framskjuten position bland de konstnärer som, sprungna ur Konstnärsförbundets ideal, kom att representera den så kallade ”Uppländska guldåldern” under det tidiga 1900-talet. I recensionerna framhölls hon inte sällan som den främsta representanten för denna konstnärsgruppering. På så sätt skilde sig hennes öde från många andra kvinnliga konstnärers, som vanligtvis i stället stod i skuggan av de manliga kollegorna. Mathilde var på intet sätt den tekniskt mest skickliga i kretsen, men hennes konst präglades i stället av en nerv och genuin kamp, som lyfte den till en annan nivå. Det hela var sprunget ur en ensam drömmares romantik, med rötter i ett jagat människosinnes sökande efter livets mening.

I unga år hade Mathilde varit med om den dramatiska trängselolyckan utanför Grand Hôtel i Stockholm, då Kristina Nilsson på kvällen den 23 september 1885 sjöng inför en mycket stor skara människor och panik uppstod i trängseln, med många döda som följd. Mathilde har själv berättat om den traumatiska upplevelsen i sin bok ”Vox”: ”Det är höst. Vi äro åter i Stockholm. Kristina Nilsson skall sjunga för allmänheten från sin altan på Grand Hôtel. Mamma och moster taga mig med sig ut. Många människor samlas. Alltför många. Det blir en fruktansvärd trängsel. Man kan icke röra en lem. Vi höra ett enda utdraget: Ih- -i –i –i –i –i. Så föras vi bort av folkmassorna. Lyftas. Bäras bort. Panik uppstår. Människor kastas omkull. Trampas ned. Somliga falla i Norrström. Andra rädda sig upp på lyktstolparna. Hastig bildas en vall av sårade, döende och döda. Vi kastas ner bland dem. Klämmas allt djupare ner. Man trampar på oss. Drar i oss. Klöser oss. Under mig ligger en döende kvinna. Bedjande ser hon på mig. Men omöjligt, jag kan icke göra något till hennes räddning. Ligger själv som i ett skruvstäd. Kväves. Förtvivlad ropar jag: ’Hjälp, jag är ett barn, hjälp jag är ett barn, hjälp, jag dör.’.” Den traumatiska händelsen kom att sätta sin prägel på Mathilde Wigert-Österlunds liv. Något som också fick betydelse var modern, som med sin synnerligen dominanta läggning knappast stärkte den sensibla dotterns självförtroende. Lägg därtill det inflytande som Mathildes klasslärarinna i Franska skolan, Agnès Tardy, hade. Denna dam kom under många år, långt in på 1930-talet, att göra trägna försök att omvända Mathilde till katolicismen.

Allt detta spelade nog in då Mathilde Wigert-Österlund nedbruten av psykisk ohälsa kom att tillbringa ett par perioder av sitt liv på mentalsjukhus. På hösten 1921 ställs diagnosen schizofreni och hon interneras på Ulleråkers mentalsjukhus i Uppsala. Under denna första sjukhusvistelse, som varar fram till maj 1923, slutar hon helt med sin konstnärliga verksamhet och börjar i stället skriva de noveller, teaterscener och essäer som senare kom att utgöra stommen i hennes böcker ”Vox” och ”Vår herres dårar (I och II)”. Sjukhusvistelsen tog mycket hårt på Mathilde. Hon blev aldrig återställd till sitt forna jag, utan tillvaron kom att präglas av depressioner, sorg och ängslan. Trots en därefter
mycket sparsam produktion håller Mathilde Wigert-Österlund i september 1928 sin största utställning i livstiden, separat på Gummesons konsthall i Stockholm. De flesta av de utställda verken var dock tillkomna före sjukhusvistelsen. Återigen drabbas Mathilde av en allvarlig psykisk nedgångsperiod och i mars 1934 intas hon för andra gången på mentalsjukhus. Det är under denna sjukhusvistelse 1934-36 som hon skapar de unika collage med akvarellerade teckningar på bibelblad, tårtpapper och vad annat som stod till buds, där rutmönster och kors kan ses som symboler för hennes dödsångest och känsla av fysisk och psykisk instängdhet. Mathilde var, även i ett internationellt perspektiv, långt före sin tid i dessa verk och hennes samtid ställde sig helt oförstående inför dem. För att rädda hennes anseende ville närstående förstöra sjukdomsverken, men tack vare den för tiden osedvanligt framsynte konstsamlaren Gösta Björklund kom en del att bevaras till eftervärlden. Mathilde Wigert-Österlund ställde ut i Stockholm 1908, 1909, 1913 och 1928, i Uppsala 1912 och 1919 samt utomlands i London 1928. Dessutom deltog hon i en rad utställningar med Svenska konstnärernas förening, Sveriges allmänna konstförening och Föreningen Svenska konstnärinnor samt i internationella utställningar i Köpenhamn, Buenos Aires, München och Paris. Hon är representerad med flera verk i Moderna museets samlingar, bland annat den berömda ”Gröna luckor” från 1912.

Kompletterande bilder:
1. Kvinnliga konstnärer vid Konstakademien 1897-98, Mathilde stående på knä längst fram foto
2. Mathilde vid staffliet foto.

Smärre skador i collagen.