PRAKTURNA, Swedish Grace, 1920-tal, efter en klassisk sengustaviansk modell, Blybergsporfyr från Älvdalens Nya Porfyrverk, förgyllda bronsmonteringar.

Oviod form med uppsvängd överdel med klockformat lock, lockknopp i form av ekollon, uppsvängda hänklar med ansiktsmaskaroner, gjutarmärkta Herm. Bergman Fud., bas med rund fotplatta, höjd 57, diameter 24 cm

LITTERATUR: Elsebeth Welander-Berggren: Porfyr - den kungliga stenen, Stockholm 2016, sidan 56 & 62f, jämför urnor med sengustavianska monteringar

Efter första världskrigets slut kom det nya decenniet som brukar kallas för det ”glada tjugotalet”, vilket blev en epok fylld av ekonomisk, social, konstnärlig och kulturell dynamik. När nationalromantiken spelat ut sin roll kom åter längtan efter klassicismen och ett mera sakligt ideal med påtaglig inspiration från den sengustavianska tiden under 1700-talets slut. Istället för att kopiera så tog arkitekter, formgivare och konstnärer utgångspunkten i antikens Egypten, Grekland och Italien, på samma sätt som deras föregångare gjorde efter Gustav III:s italienska resa, som blev startskottet för den sengustavianska eran.

Den internationella art déco-stilen fick sin motsvarighet genom Swedish Grace, som präglades av exklusiva material ofta i komplicerade tekniker som krävde stor hantverksskicklighet. Flera stora offentliga byggnadsprojekt såsom inredningen av Stockholms Stadshus, uppförandet av Skandia Biografen, Stockholms Stadsbibliotek, Konserthuset och inte minst Tändstickspalatset, genererade ökad efterfrågan på konst och konsthantverk som framställdes industriellt.

Redan 1914 skänkte Gustav V två urnor i porfyr, efter den första vasen som levererades till kung Gustav III 1787, till den franska presidenten Raymond Poincaré. De förgyllda bronsmonteringarna med faunhuvuden tillverkades av Herman Bergmans konstgjuteri, vid Roslagsgatan 31, Stockholm. Den svenske kungens gåva var utformad som rena kopior efter en förlaga, medan auktionens prakturna är befriad från statiska förlagor och ger ett för tjugotalet karaktäristiskt uttryck med de finurliga maskaronerna som är en direkt flört med Fredric Ludvig Rungs arbeten från 1700-talets slut. Onekligen förs tankarna till formgivare som exempelvis Anna Petrus, vars antikiserande figurer med en underbar formkänsla och uttryck blivit så ikoniska snart ett sekel efter deras tillkomst. Trots efterforskningar kring vem som formgivit prakturnans monteringar så är detta höljt i dunkel, icke desto mindre är den ett fascinerande uttryck för tjugotalets Swedish Grace.

Obetydliga nagg.