GEORG HAUPT (hovschatullmakare 1769, ämbetsmästare i Stockholm 1770-1784/88), secrétaire en pente, högklassigt gustavianskt stockholmsarbete.

Fanerad med amarant, jakaranda, färgad björk och mahogny, brännförgyllda beslag av brons och mässing, överst med genombrutet nollgaller, snedklaff med bakomliggande fack- och lådinredning, en låda med namnteckningar i blyerts "Thora Frisk Ida Frisk Gunnar Frisk" samt en låda med otydliga påskrifter i krita, intarsia i form av friser och fält, runda nyckelskyltar med lagerhängen och bandrosett, frontens övre låda med löpande hund, nyckelskylt i form av rocaille, inlagda kannelyrer, två lådor med samkomponerad intarsia, draghandtag i form av lagerkransar med fleuronger, nedre sargen med lagerfestong, benanfanger med akantusrosetter, avsmalnande ben med fothylsor, höjd 111, 92 x 53 cm

PROVENIENS: Under 1800-talet sannolikt spegel- och tobaksfabrikörsfamiljen Frisk, Stockholm och Hudiksvall
Redaktör Stig Gillis Ahlberg (1920-2001), Rilanda gård, Rimbo
Stockholms Auktionsverk, Kvalitetsauktion, våren 1986, nr 33, detalj avbildad på katalogomslaget samt färgplansch 1
Svensk privatsamling 1986-2022

LITTERATUR: Marshall Lagerquist: Georg Haupt Ebéniste du roi, Nordiska Museets handlingar 92, Stockholm 1979, sidan 183, jämför byrå signerad av Georg Haupt
Håkan Groth: Nyklassicismen i Sverige, Stockholm 1991, sidan 208, nr 19, avbildad

Genom blyertspåskrifter i en av sekretärens små lådor får vi en inblick i vem som sannolikt var ägare till möbeln av Georg Haupt under åtminstonde 1800-talet. I tre rader står följande namn; Thora Frisk, Ida Frisk och Gunnar Frisk, vilket för tankarna till spegel- och tobaksfabrikörsfamiljen Frisk från Hudiksvall. Spegelfabrikören Jonas Frisk (1787-1849) från Hudiksvall kom att bedriva en framgångsrik firma i Stockholm och ägde sin egen fastighet vid Riddarhustorget, innan han 1824 sålde av sin verksamhet och flyttade tillbaka till sin gamla hemstad för att bedriva tobaksfabrik. Jonas Frisk son, Edvard Frisk (1819-1893), blev även han tobaksfabrikör i Hudiksvall och gifte sig med Ida Maria Engelke (1831-1871). Förmodligen syftar påskriften "Ida Frisk" på hans maka, medan "Thora Frisk" sannolikt syftar på parets dotter Thora Mathilda Frisk (1879-1963), sedermera gift med bergsingenjör Carl Arvid Zethelius, Domnarvet. Med tanke på spegelfabrikören Jonas Frisk blev välbärgad under sina år i Stockholm verkar det inte osannolikt att det var just han som på ett eller annat sätt kom i besittning av sekretären, som enligt namnteckningarna verkar gått i arv inom familjen.

Georg Haupt betraktades av sin samtid som ett geni och som en hantverkare som omvandlat sitt värv till en konstart. Flera av Georg Haupts kungliga beställningar, såsom mineralskåpet, en gåva av Gustav III till prinsen av Condé, utfört år 1773/74 efter en akvarellerad teckning av Jean Eric Rehn, liksom kronprins Gustav IV Adolfs vagga, ställdes ut till allmänhetens beskådan. Dessa evenemang kommenterades i tidningar och i memoarer och är idag ovärderliga källor för vår kunskap om hur samtiden såg på sin hovschatullmakare och ebènist. Några som aldrig kom att ändra sin syn på Georg Haupt var Gustav III och hans hov, som under hela Haupts verksamhetstid var stora beställare. Få hantverkare kan sägas ha levat i samklang med sitt material som Georg Haupt gjorde. Han hade en oerhörd känsla för komposition, färg och teknik, liksom höga krav på materialets och arbetets kvalité. Utbildningen under gesällvandringen i Paris och London gav Georg Haupt en stark känsla för det nyklassicistiska formspråket som var det senaste under 1760-talet och det var han som på kunglig beställning gjorde den första möbeln i Sverige i det nya formspråket, det vi kallar för det gustavianska. Ett skrivbord, som idag går att beskåda på Drottningholms slott, tillika hans mästerstycke från år 1769/70.

Efter färdigställandet av prinsen av Condés mineralskåp blev Haupt mer och mer uppmärksammad och beställningarna ökade, i slutet av 1770-talet nådde beställningarna kulmen. Större delen av sitt vakna liv måste han ha spenderat i sin verkstaden, dels för att arbeta själv med sina beställningar, som alla var mycket krävande med tanke på beställarnas förväntningar och svårighetsgraden av hans arbete med inkrusteringar, som han själv kallade intarsia, dels för att ha uppsikt över det dagliga arbetet som gesäller och lärlingar utförde. Verkstaden var efter dåtidens mått mätt inte särskilt stor så arbetstakten måste ha varit, även med våra moderna ögon sett, intensiv. Georg Haupt kom att arbeta som mästare i endast 14 år och var blott 43 år gammal när han gick bort år 1784 i sviterna efter ett slaganfall. Han gick ur tiden när ett nytt sett att se på form och komposition tog vid - det vi brukar kalla för den sengustavianska eran. Det hade varit oerhört intressant att få ta del av hans verk i det nya sättet att se på möblers utseende, då det i hans produktion från det tidiga 1780-talet redan finns föraningarna om det nya.

Smärre fanérskador, två mindre dekorelement saknas

Nyckel/nycklar finns.