Stockholms Auktionsverk presenterar ”Âge d’or [Golden Age], (MG 36)” (1959) av Yves Klein på höstens auktion The Modern Art & Design Sale

Trots en kort konstnärlig karriär, abrupt avbruten av flera hjärtattacker vid 34 års ålder och hans plötsliga bortgång i juni 1962, blev Yves Klein en banbrytande gestalt inom den europeiska efterkrigskonsten. Han betraktas idag som en av de ledande pionjärerna inom performancekonst, samt som en viktig föregångare till både minimalismen och popkonsten.

Klein fick ingen formell konstnärlig utbildning, men växte upp i en kreativ miljö – båda föräldrarna var konstnärer. Fadern målade i en figurativ, postimpressionistisk stil, medan modern intresserade sig för abstrakt konst och var en central person inom Art Informel-rörelsen.

Född och uppvuxen i Nice, studerade Klein vid École Nationale de la Marine Marchande och École Nationale des Langues Orientales (1942–1946). Efter studierna ägnade han sig åt judo och musik. Mellan 1948 och 1952 reste han till Italien, Storbritannien, Spanien och Japan för judoträning och tävlingar, och blev vid 25 års ålder den första europeiska utövaren att uppnå fjärde dan svart bälte. Musikintresset – han var sedan skolåren nära vän med den franske kompositören Claude Pascal (1921–2017) – kom till uttryck i Monotone Symphony (”Monotone Silence Symphony”, 1949). Det futuristiska, avantgardistiska verket består av en 20 minuter lång D-durackord följt av 20 minuters tystnad, en musikalisk föregångare till hans senare monokroma målningar.

År 1955 hade Klein bosatt sig i Paris och riktade sitt fokus mot måleriet, framför allt de monokroma verk som skulle komma att förvandla hans rykte internationellt. Även om han målade monokromer redan 1949 och ställde ut offentligt 1950, väckte han större uppmärksamhet genom flera banbrytande utställningar under mitten av 1950-talet. I Yves: Proposition Monochrome (Galleri Colette Allendy, Paris, februari 1956) visade han en serie monokroma målningar i orange, gult, rött, rosa och blått. Trots viss kritisk uppmärksamhet blev Klein besviken över att publiken betraktade verken som rent dekorativa.

Som svar planerade han Proposte Monochrome, Epoca Blu (”Proposition Monochrome; Blue Epoch”) vid Galleri Apollinaire i Milano, januari 1957, där elva identiska blå målningar visades. Han använde en intensiv ultramarinblå pigmentfärg, uppslammad i syntetiskt harts (Rhodopas), i stället för traditionell linolja. Färgen, som Klein beskrev som ”mediet”, påminde om lapis lazuli – en färg som i medeltida och renässansmålningar användes för att förhöja helgon och gudomliga gestalter. Varje målning såldes till olika pris, beroende på betraktarens upplevelse. Utställningen blev en stor kritisk och kommersiell framgång och turnerade vidare till Paris, Düsseldorf och London.

Den specifika nyansen, som Klein 1960 registrerade som International Klein Blue (IKB) hos Institut National de la Propriété Industrielle i Paris, kom att bli central för hans berömmelse. Färgen symboliserade för Klein det immateriella och gränslösa, inspirerad av filosofiska och andliga tankeskolor – särskilt zenbuddhismen – som intresserat honom sedan ungdomsåren. Samtidigt var Klein en skicklig självpromotör. Inför öppningen av IKB-utställningen på Galleri Iris Clert i Paris i maj 1957 släppte han 1 001 blå ballonger över staden och postade inbjudningar med frimärken i IKB-färg, vilka han mutat posten att godkänna.

Efter framgångarna med de blå monokromerna fortsatte Klein under de följande åren med lika djärva projekt. I april 1958 ställde han ut Le Vide (”Tomheten”) på Iris Clert, där galleriet tömts på konstverk och målats helt vitt. Endast ett tomt glaskabinett stod kvar. Trots – eller tack vare – det minimalistiska innehållet lockade utställningen över 3 000 besökare. I juni 1959 visade han Bas-Reliefs dans une Forêt d’Éponges – en serie blå svampar monterade på metallstänger och placerade bland stenar.

Omkring 1960 skapade Klein sin berömda serie Anthropométries, en kombination av måleri och performance, där nakna kvinnliga modeller användes som levande penslar. De täcktes med blå färg och tryckte sina kroppar mot dukar och väggar, vilket resulterade i storskaliga abstrakta kompositioner.

Klein hade även en stark dragning till guld, ett intresse som väcktes 1949 när han arbetade hos den brittiske förgyllaren Robert Strange i London. Han fascinerades av hur de tunna guldbladen svävade i luften och hur de, när de applicerades på en enkel yta, kunde förvandla den till något skimrande och heligt. Liksom den blå färgen kom guldet att få en andlig innebörd i Kleins konst. Genom sin glans, reflektion och oförgänglighet symboliserade guldet övergången från det materiella till det immateriella, från det timliga till det eviga.

Hans verk ”Âge d’or [Golden Age], (MG 36)” (1959), bladguld på duk monterad på panel, tillkom under höjdpunkten av hans konstnärliga bana. Den skimrande ytan fångar ljuset olika beroende på betraktarens position, och de tunna guldlagren tycks vibrera vid minsta rörelse i luften. Verket förkroppsligar Kleins syn på guld som symbol för renhet och ande, och hans strävan att genom konsten nå det immateriella och transcendentala.

Samma år skapade han Zone de Sensibilité Picturale Immatérielle (”Zon av immateriell målerisk sensibilitet”), ett performanceverk där köpare kunde förvärva äganderätt till ”tomrum” – ett immateriellt konstverk – i utbyte mot guld. Om köparen så önskade kunde köpet avslutas genom en ritual där kvittot brändes och hälften av guldet kastades i Seinefloden, bevittnat av konstexperter och dokumenterat på foto och film. Mellan 1959 och 1962 genomfördes åtta sådana försäljningar, varav tre inkluderade den fullständiga ritualen.

Trots sin korta men intensivt nyskapande karriär hann Yves Klein på mindre än femton år passera konstnärliga gränser som få når under en livstid. Genom sin orädda experimentlusta, sin förmåga till självmytologisering och sin djupa filosofiska övertygelse kom han att ge avgörande impulser till efterkrigstidens konst – och skapa en konstform som sökte bortom det materiella, mot det andliga och oändliga.