.

Helene Schjerfbeck inledde sina studier vid kvinnoakademin Madame Trélat de Vigny i Paris i november 1880 . Hennes vän och kollega Helena Westermarck studerade redan där sedan året innan. Schjerfbeck och Westermarck flyttade i januari året därpå till Académie Colarossus. Den imponerande kolteckningen är tydligt signerad 1880, så den ombytliga fru Trélat de Vignys ateljé måste ha varit studieplatsen. Samma modeller kunde arbeta i flera ateljéer samtidigt, liksom även de gästande konstnärseleverna. Schjerfbeck har valt en krävande nedåtriktad vinkel för sin skäggiga modell. Den bredbrättade hatten utgör ett sammanhållande element i teckningen. Mannen med det stränga ansiktet framställs på ett trovärdigt sätt, och hattformen och det fint skissade brättet bidrar till att rikta modellens blick framåt. Schjerfbeck var redan i unga år mycket skicklig på att skapa en stark stämning i sina kolteckningar och på att fånga modellens karaktär, som i denna kolteckning.

Leena Ahtola-Moorhouse

Helene Schjerfbeck målade blommotiv under hela sin långa karriär. För henne var blommor mer än bara vackra blommor; särskilt senare under hennes karriär var deras betydelse starkt kopplad till deras givare. Till exempel har utstrålningen i hennes målning Liljekonvaljer i diagonal vas från 1920 påverkats av modern till hennes elev Ann-Marie Häyrén, en läkare som förde liljekonvaljer till Helene, då hon återhämtade sig från sjukdom i Ekenäs. Vallmor målades av en ung konstnär som fortfarande var vid god hälsa och som trots nedsatt rörlighet kunde resa utanför sitt hemland, till exempel till S:t Petersburg 1892 för att ta emot beställningar på kopior av mästerverk från Eremitaget. År 1893, samma år som Vallmor målades, gjorde hon sitt livs nordligaste resa i Finland till Kangasala tillsammans med Maria Wiik och Ada Thilén. Blommorna i målningen Vallmor ser för ovanlighetens skull ut att växa upp ur jorden med egna rötter, alltså i sitt naturliga tillstånd. Schjerfbeck hade ett annat liknande verk, Vårens påskliljor, som också var målat av blommor i naturlig miljö. Hennes blomstermotiv var oftast placerade i vaser eller inomhuskrukor, eftersom hon med åren fick allt svårare att röra sig i naturen.

I den här målningen fyller vallmor hela dukens yta och når ända ut till kanterna. Blommorna befinner sig i olika stadier i sitt liv, många har redan fått en frökapsel, medan andra är som ljusast med klarröda kronblad. Färgmässigt, tekniskt och kompositionsmässigt är målningen ett av de mest impressionistiska verken i Schjerfbecks konstnärskap. Harmonin mellan blommor och gamla träd, som framträder med skarpa detaljer och smälter mjukt in i omgivningen, är utförd med stor känslighet, variation och rymd. Kontrasterna mellan olika nyanser av grönt och rött är fint kontrollerade. Ögat och sinnet kan göra många resor när man betraktar målningen. Vallmon bildar en slags krans på målningens gröna hjärta. Vallmomotivet fanns kvar i Schjerfbecks konstnärskap fram till början av 1890-talet. Senare övergav hon motivet, även om det blev en favoritblomma bland hennes symbolistiska kollegor.

Leena Ahtola-Moorhouse