Det finns konstnärer som verkar i tystnad, nästan omärkligt, och vars verk med tiden framträder som desto starkare. Bertil Lundgren (1900–1979) var en sådan. Utanför de stora scenerna, i utkanten av det officiella konstlivet, målade han sina landskap – inte som vykort, utan som invävda minnesbilder, laddade med färg, ljus och närvaro.
Från Nynäshamns hamnpirar till Ölands klippbranter återkommer motiven, men alltid förvandlade genom hans säregna blick. I olja, akvarell, krita och grafik lät han havets blå och tallarnas gröna färger skapa klanger snarare än konturer. Det är ett måleri som bär spår av kolorismens arv – särskilt göteborgskolorismen, där färgen själv får bära formen. Man anar Ragnar Sandberg (1902-1972), den fria penselföringen och det lyriska tilltalet, men hos Lundgren är uttrycket mer återhållet, kanske mer inåtvänt – som ett slags färgens stilla meditation.
Att han var autodidakt märks aldrig i färgbehandlingen. Den är säker, självklar, ofta vacker – men aldrig tillrättalagd. Han hade nära band till konstnärerna Fritz Holmer (1906–1967) och Viktor Tesser (1909–1972), vars egna vägar också gick vid sidan av de mest upptrampade stigarna.
Under 1940-talet deltog Lundgren i några betydande jurybedömda utställningar, bland annat hos C.M. Holmquist Konstsalong i Stockholm, och hans verk visades även på Sörmlandssalongen i Södertälje och Nyköping. En större utställning planerades på Galleri 44 i Stockholm 1976, men ställdes in när galleristen hastigt avled. Några år senare gick även Lundgren bort. Kort därefter hedrades han med en minnesutställning i Sparbankens lokaler på Centralgatan i Nynäshamn – en lågmäld men varm hyllning till ett konstnärskap som många först då upptäckte.
Det är lätt att tala om Bertil Lundgren som en bortglömd konstnär. Men kanske är det mer rätt att säga att han målade för något annat än synlighet. I dag finns hans verk i Nynäshamns kommuns samlingar och hos Stockholms Läns landsting – och för den som stannar upp talar de ännu: om sommar, om ljus, om färgen som bär det som inte alltid låter sig sägas.
Välkomna till: Bertil Lundgren – Sommaren som motiv
