Akke Kumlien (1884–1949) var en man med många begåvningar. Som autodidakt bildkonstnär debuterade han år 1923 på Svensk-franska konstgalleriet i Stockholm, vilken följdes av fina recensioner. Detta till trots ställde han sällan ut sin konst men var en aktiv konstnär och dessutom, i sina övriga sysselsättningar, engagerad i konstnärlig produktion och utveckling.
Under hela sitt konstnärskap vidhöll Kumlien ett traditionellt och lågmält valörmåleri. Motivval och teknik var inspirerat av impressionisterna, samt av deras föregångare Edouard Manets dovare färgskala. Kumlien fann sina motiv både i stad och landskap. I stadsbilderna är gatans och parkens pågående liv skildrat genom ögonblickliga betraktelser, och i hans produktion av landskapsstudier finns både grönskande vegetation och skärgård. Gemensamt för landskapsmåleriet är den stillsamma atmosfären, med sin nästintill poetiska skönhet. Kumlien målade även många porträtt, där det ofta är hemmets privata sfär som utgör miljö. Den avporträtterade fångas då ofta i en stund av eftertanke, eller sysselsatt i någon stilla aktivitet.
Parallellt med sin karriär som bildkonstnär var han sedan 1916 konstnärlig rådgivare och grafisk formgivare på förlaget Norstedt & Söner. Sedan 1924 var han pedagog på Kungliga konsthögskolan, och blev 1935 föreståndare för Institutet för materialkunskap. År 1946 blev han intendent på Thielska galleriet, vilket gjorde att Djurgården ofta är skildrad i hans sena landskapsmåleri.
