Klubbat för:

110000 SEK

Estimate

130 000-150 000 SEK

Description

IVAN IVARSON
1900-1939
Blommor
Signerad I. Ivarson. Olja på duk, 50 x 35 cm.

Ivan Ivarson - blotta namnet är mättat och fyllt med färgassociationer: strålande grönska, blossande rött, brinnande gult, en mäktig ultramarin. Tillsammans en så intensiv och bländande kolorit att ögonen tåras av vällust. Man har sagt att Ivarson inte hade så lätt att uttrycka sin konstuppfattning i ord, men han har i alla fall sagt: "Att måla är att dikta i färg - spelar färgen inte första rollen, kan det visserligen bli konst - men icke måleri." Och sannerligen, nog är det med färg som han orkestrerar sina dukar.

I början av 1920-talet sammanstrålade en krets unga målare på Valands målarskola i Göteborg, den västsvenska metropolens Konstakademi. Några av dem skulle efter några år gå till den svenska konsthistorien som Göteborgskoloristerna. Men det var inte någon fast sammansvetsad grupp, dessa flammande enstöringar, inte som målarna kring Färg och Form i Stockholm eller konstnärerna i Halmstad. Epitetet Göteborgskolorister myntades av Nils Palmgren i en recension 1939. Något senare, 1948, lanserades ett kanske mer passande begrepp, "Västsvenska färglyriker", av Nils Ryndel.

De klarast lysande stjärnorna var Åke Göransson, Ragnar Sandberg, Inge Schiöler och Ivan Ivarson. De var färgromantiker, inte opåverkade av Carl Kylberg och tillika expressionister. Ingen svensk målarkrets har tillnärmelsevis haft en så vibrerande, sjungande kolorit som dessa fyra. Det var som om de, var och en med sin individualitet, kunde finna alldeles egna övertoner på det gemensamma instrumentet. Budskapet var helt och hållet den passionerade individen, så småningom skulle också de kompromisslösa och våldsamma ansträngningarna komma att mer eller mindre bryta ned några av dessa lidelsefulla konstnärer. En av dem var Ivan Ivarson.

De första åren på 1930-talet tillbringar Ivarson somrarna på Stenungsön i Bohuslän. Han hade redan 1929 lämnat Carl Kylbergs ateljé i Helsingör, som han lånat över vintern och återvänt till Västkusten och Stenungsön, där han för övrigt skulle komma att bo granne med målarkamraten Ragnar Sandberg. Det är nu som en ny sida av Ivarsons väsen utvecklas, den livsbejakande och utåtvända. Konstnärligt tar detta sig uttryck i en alltmer brinnande och hektisk kolorit. Han driver färgen i höjden genom att ställa de starka, oblandade komplementfärgerna mot varandra. Färgen är Ivarsons instrument och med detta framkallar han toner och klanger som blir uttryck för hans livsdyrkan och det är nu som den inte särskilt talföre målaren fäller de berömda orden, de ord som verkligen slog: "Jag skulle vilja äta färg!"

Ivarson älskade blommor, han såg i dem en enkel bild av livets skönhet. Även när han gav sig i kast med andra motiv presenterar han dem som en prunkande bukett färger. Här är koloriten uppdriven till dess absolut högsta uttrycksmöjlighet. Ivarson ställer färgerna mot varandra i starka kontraster men disponerar dem så utsökt skickligt att de hela tiden spelar i samma tonart.

Det är inte bara färgen som Ivarson utvecklar vid denna tid. Även penselföringen står i samklang med koloriten, brett och snabbt låter han färgen flöda över duken, intuitivt men exakt. Man ska dock i detta sammanhang inte glömma bort vilken storartad tecknare denne färgens triumfator var. I den nervöst dragna linjen finns blottlagd all den känslighet som också var en del av Ivarsons konstnärskap. Men det är den romantiska färgextasen som blivit Ivan Ivarsons karaktäristik och signum i den allmänna uppfattningen och som också gjort honom till den dominerande gestalten bland dem som vi brukar kalla 1930-talets Göteborgskolorister.

Auktionsnummer:

526

Date:

2016-04-20