Klubbat för:

11000 SEK

Estimate

15 000-18 000 SEK

Description

GUNNAR HALLSTRÖM
1875-1943
Björkö
Signerad Gunnar Hallström. Björkö. Akvarell på papper, 25 x 34 cm.
Utförd ca 1915.

".känner du starkt och tydligt detta - hvad du har af idéer - af rika svenska ämnen. Glöm ej att göra af detta till ditt land - se det mer och mer tydligt som särskild nordisk egendomlighet - tröttna ej att predika det. Lef och arbeta - arbeta - arbeta. Släpp aldrig naturen - älska dig in i den mer och mer."

Talar man om den nordiska nationalromantiska sekelskifteskonsten, vars särpräglade uttryckssätt i dag alltmer uppmärksammas internationellt, finns det ett namn som mer än något annat förkroppsligar andan i denna unika konströrelse. Gunnar Hallström var nordbo, inte bara i sin konst och i sitt sätt att uttrycka sig, utan också med hela sin levande och intensiva känsla. Redan under sitt första år på Konstakademien 1893 bildade han tillsammans med några akademikamrater ett S:t Lukasgille, där man började prata om ett nationellt program för konsten. Hallström tecknade gillets mål i ett tal: "Hvad är målet? Jo, att vi tillsammans odlande och förädlande våra tankar och vår fantasi skulle kunna åvägabringa en medveten svensk konst. Sökom efter det svenska lynnet, den svenska naturen och det svenska folklifvet sådant det finnes i saga och sång och sådant det ännu lefver i bygd och ödemark, i det friska pulserande lifvet."

Under åren på Konstakademien, 1893-97, tilldelades den mycket talangfulle Gunnar Hallström ett flertal priser, medaljer och stipendier. Han kom också att få en stor betydelse för en av sina akademikamrater, John Bauer, vilken fick sina första impulser till det som skulle bli hans inriktning, när han 1894 fick se de utkast och sagoteckningar som Gunnar Hallström gjort. Bauer erkände själv
att de fängslade honom starkt.

I överensstämmelse med sin konstnärliga övertygelse försökte Gunnar Hallström helt lojalt sluta sigtill Konstnärsförbundet, men stöttes snart tillbaka eftersom han tyckte att medlemmarna var "mera akademiska än akademien själv" och dessutom inte kunde låta bli att i det flesta fall se svensk natur och svensk kultur genom franska glasögon. Då han inte heller trivdes med att gå i flock med andra,
fortsatte han sin strävan ensam. Tidsandan var också sådan att det ansågs vara i ensamheten, utan påverkan från andra, som konstnären kunde uträtta storverk. Denna övertygelse framträdde även inom litteraturen, exempelvis i August Strindbergs "I hafsbandet" från 1890.
Gunnar Hallström bosatte sig 1901 på Björkö, den lilla Mälarön med sina rester av den vikingatida handelsstaden Birka. Dock var det inte någon tillfällig modeströmning som fick honom att flytta ut till stillheten kring Hemlanden på Björkö. Redan som liten pojke hade han tillbringat somrarna där med sin familj och då fångats av den speciella miljön. Under tiden på Konstakademien hade han inte heller
försummat att resa ut till Björkö när tillfälle gavs, för att där inackordera sig i bondgårdarna och ägna dagarna åt att måla för att sedan ligga vaken i sin lilla kammare långt in på nätterna med bröstet bräddat av allt han sett och med hjärnan tung av drömmar om vad han skulle göra av det slösande rika stoffet när han blev mogen konstnär. Så länge han levde var och förblev Gunnar Hallström en
obotlig drömmare och känslomänniska fastän aldrig sentimental eller gråtmild utan alltigenom
kraftfull i högsta grad.

Livet var så stort för Gunnar Hallström att bara "en liten bit var tillräcklig". Ensamheten skulle också hjälpa honom fram till den personliga och självständiga konst, som han längtade efter att få skapa. Han ville "tala så tydligt som möjligt utan att förtunna eller förvanska". Det var inte någon renodlad naturalism utan "en inneboende drift till fullkomning" och en hängiven kärlek till motiven, som tvang honom att noggrant registrera alla detaljer i det han avbildade. Detta framstår tydligt i auktionens verk, ett av konstnärens mest finstämda, inför vilket man som betraktare inte kan undgå att tänka på en annan av förgrundsgestalterna inom svensk konst vid denna tid, Carl Larsson. Båda dessa konstnärer var briljanta tecknare i grunden. De var linjens mästare, som med till synes enkla och självklara medel lyckades levandegöra sina motiv. Just konstnärens hängivna kärlek till det avbildade genomsyrar Hallströms målning. Han har här fångat motivet med sådan inlevelse att man tycker sig kunna förnimma den ljumma sommarvindens sus i träden. Det är en på samma gång intim och storslagen bild. Gunnar Hallström inte bara kände sitt motiv väl, hans stora kärlek till det, hans insikt om dess betydelse och innersta väsen, fick honom att skapa något sublimt.

Kärleken till Björkö var så stark att när Gunnar Hallström 1906 erhöll Konstakademiens stora stipendium, vilket innebar tre års obruten vistelse för studier utomlands, mäktade han endast med ett år i Paris innan han försökte begära tillstånd från akademistyrelsen att få åka hem till Björkö. Detta avslogs dock, vilket medförde att Hallström gjorde något som knappast någon gjort före honom, han avsade sig stipendiet och reste hem. Liksom Carl Larsson, kom Gunnar Hallström att under en period förestå Valands konstskola i Göteborg. I takt med att familjen Hallström växte gjorde även så penningbekymren, vilket medförde att Gunnar Hallström 1910 motvilligt accepterade att efterträda Carl Wilhelmson som ledare på Valand. Längtan till Björkö blev emellertid även denna gång för stark och Hallström stannade endast två år i Göteborg innan han återvände till sitt kära Björkö.

På Björkö fortsatte han hela tiden sitt outtröttliga konstnärliga arbete samtidigt som han kämpade för att varje tumsbredd av Birkas urgamla mark skulle kunna behållas orörd för kommande släkten. I hans anteckningar framgår bland annat hur han försöker rädda en dunge björkar på gravfälten. Inte sällan satsade han sina egna pengar i dessa räddningsprojekt, men ofta räckte pengarna inte till och bönderna förstod inte hans vurm som stod i vägen för deras jordbruk, vilket fick honom att utbrista: "Ett folk, som låter yxan sättas till roten på sina heliga hagar, på de träd som skuggar förfädrens hviloplatser - det folket är alltför nära att andligt förtorkas." Visst insåg han att man måste röja, men
han ville att det skulle göras varsamt så att man inte skadade den naturliga skönheten.

Tillsammans med sin bror arkeologen Gustaf Hallström, hade Gunnar Hallström arbetat fram ett förslag om att staten skulle köpa in Birkamarken. Efter många års kamp bifölls äntligen hans förslag 1912. Gunnar Hallström var sedan i nära tjugo år statens frivillige vårdare av de fridlysta fälten med vikingagravarna, ett uppoffrande arbete som han utförde utan ersättning. Få svenska konstnärer har brunnit mer för sitt värv än Gunnar Hallström. Han ville uttrycka det äkta och oförvillade och han kunde aldrig se konsten annorlunda än som en religion, lika helig som alla andra. Måste den till en viss del vara en sorglös lek med linjer och färger, borde den dock i ännu
högre grad vara en predikan om andlig frigörelse. Varje konstnär skulle vara en religionsförkunnare som sökte innehållet och andan före åthävorna och formerna. I sin asketiska ensamhet gjorde han upp bokslutet med konsten och sig själv: "när den stora ödmjukheten kommer öfver en - då vill man som konstnär stå innerligt afbildande inför lifvet".

Gunnar Hallström är representerad i Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum, Malmö museum, British Museum och Bayerische Staatsgemälde-Sammlungen i München.

Auktionsnummer:

1585

Date:

2020-12-09