SPEGEL, högklassigt stockholmsarbete i tidig rokoko, omkring 1750, helskulpterad dekor av bildhuggarkvalitet, framtagen originalförgyllning med polerat och matterad guld.

Uppsvängt genombrutet krön, dekor av rocailler, ströblomster och voluter, graverade ytor, kartuschformad öppning med blått glas, ramen med akantus och blomsterfestonger, fasetterade kantglas i ultramarinblått med förgylld pastellagedekor av blomslingor, nedre sargen med voluter och ströblomster, kvicksilverfolierade glas, 183 x 66 cm

PROVENIENS: Betydande internationell samling

Bland spegelmakarna i Stockholm finns ett fåtal som var verksamma kring tiden runt 1750, bland de mest kända namnen tillhör Olof Westerberg, Ehrhart Göbel och Niclas Meunier. Den förstnämnde sysselsatte glasslipare, folierare, ramsnickare, bildhuggare och förgyllare vid sin spegelfabrik och levererade speglar till det svenska hovet. Stilistiskt så intar auktionens spegel en särställning då inget bra referensmaterial är känt där upphovsmannen är säkerställd. Med tanke på det dyrbara utförandet så är spegeln utan tvekan ett beställningsverk, för kungahuset eller närmsta kretsen inom högadeln, vilket var undantaget från bestämmelserna kring signering och hallstämplar, till skillnad från speglar för avsalu genom handeln.

Spegeln uppvisar tidiga drag av den nya franska rokokostilen som introducerades i Sverige av samtidens mest tongivande arkitekt, Carl Hårleman, i samband med inredningen av Stockholms slott under 1740-talet. Hårlemans arbete fortsatte efter hans död av Jean Eric Rehn, som fick ett betydande inflytande på stilutvecklingen från 1700-talets mitt. Den spektakulära ramen har kvardröjande drag av senbarocken, medan krönet blommar ut i rokokons yppiga formspråk med alla dess attribut; blomstergirlanger, kartuscher och rocailler. Den höga kvalitén och det utsökta uttrycket för tankar till de skickliga ornamentbildhuggare som var verksamma och utbildades vid Slottsverkstaden. Till skillnad från de renodlade rokokospeglar som tillverkades efter rokokons stora genombrott är auktionens spegelram träskuren, medan efterföljarna i regel är uppbyggda av gjutna ornament i papier maché.

En mycket betydelsefull och ibland förbisedd person i sammanhanget är Jacques Adrien Masreliez (1717-1806), som flyttade till Stockholm 1748 för att få anställning vid slottsbygget. Masreliez skulle övervaka och leda bildhuggeriarbetena som utfördes, av såväl utländska som svenska ornamentbildhuggare, som var i den svenske kungens tjänst. När Masreliez efter drygt tre decennier begärde avsked 1776, skrev överintendenten Carl Fredrik Adelcrantz följande om hans verksamhet: "...dels sjelf förfärdigat, dels haft inseende öfwer wärkstäligheten av alla de Bildhuggare arbeten, som nu pryda Eder Kongl. Maj:ts Slott, inom och utom Residencet...antagit och utlärdt de flere skickelige Ornamant Bildhuggare, hwilka nu betjäna allmänheten här i Stockholm, med den correction uti i teckningen, och den goda smak, som utom lands knapt finnes annorstädes, än i Hufwudstaden af Franckerike; genom hwilket Marliers åtgjerd, denna grenen af Bildhuggeriet, bör räkna likasom ett nytt tidehwarf under Ed:s Maj:ts sälla regering."

På samma sätt som med Masreliez och Stockholms slott hade man 1674 kallat Burchardt Precht till Stockholm för att biträda Nicolaes Millich vid inredning av Drottningholms slott för riksänkedrottning Hedvig Eleonora d.ä. Efter sju år i landet utnämndes Precht till hovbildhuggare och hade då ett nära samarbete med Nicodemus Tessin d.y. Tillsammans reste dessa 1687 till Frankrike och Italien för att studera, sedermera kom Tessin och Precht att introducera guldbarocken till Sverige. Gemensamt för flera av Prechts påkostade speglar och auktionens spegel är de magiska kantglasen i ultramarinblått, vilka ger en tydlig signal om dess exklusivitet genom svårigheten och kostnaden att skapa blått pigment. Traditionellt har blå pigment inom måleri varit ovanliga, eftersom de varit mycket dyrbara. Ultramarin, som sedan 1200-talet framställs av krossad lapis lazuli, har varit så exklusivt att det jämförts med guld. Andra äldre blå pigment har framställts av krossad azurit (bergblått) och av pulvriserat koboltglas (smalt). Under antiken fanns också ett syntetiskt blått kopparpigment kallat egyptiskt blått.

Krönet med lagningar, ställvisa torrsprickor, kantglas med sprickor.