GUSTAF FJÆSTAD (1868-1948). Snölandskap.

Olja på duk, 87,5 x 137 cm. Signerad och daterad G Fjaestad Vermland 1916.

Kylan biter i kinderna och luften är frisk att andas. Solens möte med snön skapar ett gnistrande blåvitt färgspektrum och de böljande snödrivorna som täcker backe och sten gör landskapet mjukt. Vyn ramas in av kvistar som balanserar små drivor på sina tunna krokiga armar. I fridfull vila ligger skogsmarken under vinterns skyddande mantel, men i stillheten råder samtidigt en andaktsfull väntan. En väntan på det första språnget som kommer lämna spår i snön, och på ljudet av en gren som bryts. Människan som stannat upp, kommer försiktigt skrida förbi på sina skidor, tacksam över att ha bevittnat en förgänglig, nästintill hemlig del av naturens sällsamma skönhet.

Stockholms Auktionsverk har i år äran att försälja tre stycken magnifika vintermotiv ur Gustaf Fjaestads produktion, “Gnistrande sjö”, “Snölandskap” och “Björkar i tidig vår”. I de tre verken, med sin respektive stämning och komposition, har Fjaestad spänt sin båge och visat sin förmåga att skapa en visuell upplevelse genom teknik och känsla. Vi bjuds in till att beskåda och uppleva förtrollande vyer, som om vi vore där.

Rimfrostens mästare, konstnären Gustaf Fjaestad, föddes i Stockholm år 1868, som son till Christina och Peder Fjaestad, båda utbildade inom skomakaryrket. Peder blev framgångsrik efter att ha varit i Paris och fick förse Stockholms övre skikt med skor. Christina bidrog i den mån hon hade tid- barnaskaran var stor med tre söner och två döttrar.

Kärlek till naturen och en längtan efter att skildra den, drog Fjaestad till måleriet. På Konstakademien, där han studerade mellan 1891-1892, kom han dock inte till sin rätt. Istället fann han mod i den pågående nationalromantiken där landskapsskildringar var ett centralt tema. På nära håll fick han genom kontakten med två av Konstnärsförbundets största företrädare, Carl Larsson och Bruno Liljefors, se och lära av deras friare landskapsmåleri. Liljefors fick Fjaestad assistera i arbetet med väggmålningar i Biologiska museet och Carl Larsson, likaså, i hans arbete med dem i foajén till Nationalmuseum.

En annan sida av Fjaestads personlighet är den som idrottsman. Han var både cyklist, skridsko- och skidåkare på hög nivå och personifierade på många sätt den starka friluftsrörelse som rådde under tiden vid sekelskiftet 1900. På ett hälsosamt sätt skulle man vistas, upptäcka och motionera i naturen. Inställningen är nära besläktad med vitalismen, som även den skulle göra Fjaestads livsföring och filosofi tidsenlig. Att vistas i naturen och komma den nära bidrog till skaparkraft och en känsla av en gemensam cykel.

Till Värmland hade Fjaestad primärt sökt sig på 1890-talet för skidåkningens skull, och då funnit det motiv som skulle bli hans signum, skogen i vinterskrud. I hans “snömåleri” höll han sig ofta till ett bildrum med ett närplan och mittzon. Som betraktare kommer en således nära naturen, vilket gör den än mer intagande. Han var noga med snöns och andra elements konturer, vilket stämde väl med jugendstilens mjuka linjeföring.

Ett tjugotal vintermotiv hade Fjaestad hunnit med när det var dags för Stockholms stolta Konst-och industriutställning år 1897. I denna miljö, där det senaste inom konst- och industri skulle visas presenterade Carl Larsson Fjaestad för den unga konstnären Maja Hallén, som efter studier i Landskrona gått på Konstnärsförbundets målarskola. Hon ställde ut textilkonst på utställningen och de två, kanske genom sin mångsidighet och vurm för naturen, fattade snabbt tycke för varandra. Året därpå stod det bröllop i Skåne, varefter de begav sig upp mot Arvika där en inbjudan om bostad väntade från vännen, skulptören Christian Eriksson. I Arvikas möttes de av en blomstrande hantverkaranda och skulle där växa som konstnärer. Gustaf och Maja byggde snart sitt eget hus, Kampudden, och fick dit mycket besök av familj och konstnärsvänner varav många bestämde sig för att stanna. Snart växte en konstnärskoloni fram vid sjön Racken, Rackstadgruppen.

Fjaestads dekorativa och samtidigt monumentala naturskildringar kom att utvecklas under hela hans långa konstnärskap, men han bibehöll alltjämt sitt uttryck samtidigt som han kom att representera sin tid genom både filosofi, livsstil och estetik. Avslutningsvis så imponerade måleriet inte överraskande på en internationell publik. Så tidigt som 1912, då det organiska jugendformspråket hade trätt in i både bildrum och arkitektur, beskrivs måleriet i den franska tidskriften, ”L’art decoratif” nr 168: “ Penselföringen är inte en impressionistisk penselföring, rund eller fläckfri. Den tar alltid snöns form, de hundra varianterna./…/ Resultatet är sagolikt vackert”.

För ytterligare information, vänligen kontakta cecilia.berggren@auktionsverket.se.